Det ligger en kropp i sängen. Madrassen bugar ner under kroppen, lakanets skrynklor bygger ett landskap. Eller en plattnosad hund. Det beror på vilken typ av dag det är. Fast om lakanen hade vart en hund hade de nog vart lite fuktiga. Och säkert luktat lite illa också. Det hade vart en anledning att gå upp ur sängen. Men nu är lakanen inte en hund, och i sängen ligger en kropp för tung för att gå upp. 

Jag lutar mig så långt bak att ansiktet ramlar av.

Min pappa kastar diskus om nätterna. Han går till fotbollsplanen. Han kastar och kastar. På dagen funderar barnen över hålen i gräset. De vuxna sätter upp arga lappar. Pappa myser och undviker ögonkontakt. Sen går han dit igen nästa natt. Kastar och kastar.

Den här kroppen

Den här kroppen här
Den är

Kroppen här,
den är

Den är
jag

Det går en vandringsled mellan dina axelknölar. Jag följer den från A till B, förbi sjöarna och allt det mjuka. Jag lämnar fotspår efter mig, följer leverfläckarna för att hitta vägen. Jag balanserar försiktigt på det hårda, känner en lätt halkning under skorna. Du andas och jag känner hela min kropp spänna sig, marken skälver under mina fötter men allt jag kan tänka på är din utandningsluft. Den äter upp mig som molnen äter bergen, jag försvinner in i den fuktiga dimman och känner hur fötterna börjar halka. Värmen är klibbig och mina armar fastnar mot mina sidor, det skaver i armhålorna, jag kan se blodådrorna på mina händer bli allt tydligare. En lätt kittling under huden från mig själv, som en påminnelse om att jag är jag och just här. Skorna halkar allt mer, jag kryper ner på alla fyra. Känner din hud med mina händer, den skrovliga ytan, små ojämnheter som kommit allt eftersom tiden gått före mig. Jag rör mig försiktigt på alla fyra tills jag kan nå axelknölen med handen. Här är det kyligare, utandningen är borta och det blåser kallt och torrt. Värmen har gjort mig dåsig, jag lägger mig med kinden mot din kallfuktiga axelhud och känner hur vi långsamt får samma temperatur.

Jag är en spiral. DNA. Gjord av vatten, gjord av glas. Jag är rörelser, vibrationer längs stycken av metall. Jag är värmen mellan fingrarna, vibrationerna i fingertopparna. Jag är torr hud på armbågarna, tunna hudflagor som hasar sig bort från kroppen. Hudflagor i hörnen, som blir till damm till smuts. Jag är partiklar i luften. Andetag, jag bor i lungor. Jag är slem i halsen, en irriterande hosta. Du sväljer gång på gång, men jag sitter kvar där. Jag är gruset i ögonen på morgonen. Jag är blodsprängda ögon, en skadad hornhinna. Jag är hopklumpade ögonfransar eftersom kvällen varit ledsam och hjärtat tungt. Jag är luften i hålfoten, vätskan i blåsorna. Jag bor i håligheten som blir när du klipper bort huden från skoskavet. Jag är resterna efter nagelklippningen som ingen orkar dammsuga bort. Jag är morotsskal i diskhon, riskorn på golvet som fastnar under strumporna. Jag är en tunn hinna av kalk på insidan av duschmunstycket. Jag faller i bitar, faller mot golvet när du skruvar av munsstycket för att onanera. Jag är disken som står och väntar på morgonen. Rödbrun hinna från tomatsåsen, gröna flagor från spenat. Jag är smutset under naglarna med den fräna lukten av gammal hud, var och rester av alla människor jag rört sen sist jag klippte naglarna. Jag är handsvetten på tangentbordet. Knappt förnimbar, men väldigt närvarande. Ett gruskorn i hörselgången, en svullen lymfkörtel i armhålan. Jag är den sista irriterande tanken innan du kan slappna av och somnar.

Varje tanke på dig rinner ut genom hårsäckarna. Jag duschar allt oftare, försöker dölja spåren. Jag måste sätta upp håret varje dag, annars kommer alla se att det är dig jag tänker på. Jag fortsätter duscha allt oftare.

Hålen i huden öppnar sig och släpper vinden igenom. Han tar några stapplande steg framåt på isen. Hör isens hjärtljud slå i marken. Rör sig försiktigt mot strand. Hålen i huden öppnar sig och släpper vinden igenom, vandrar utan luftmotstånd.

Vart tar allt vägen om jag inte skriver ner det? Blir till naglar och hår som växer, huden som ömsas. Blir till saliv och sekret. Blir till förhårdnader på fötterna, något att vandra på.

Det här skalet vi bär runt på. Som vi kallar kropp. Det är så tungt.

Samma dag påbörjade jag det mödosamma jobbet att tömma solen.

Jag ligger i sängen och känner dunen sticka i nacken. Jag har grus mellan tårna, och huden är svettig. Mina lår har klibbat fast sig i varandra, jag låtsas att jag är en sjöjungfru. Jag kastar spegelkatter på väggarna, och lyssnar hur de faller till marken och kollapsar som maränger. Det klibbiga ljudet slickar mina öron och tankar om vatten börjar rinna i över mina axlar. På halsen börjar mina gälar ta form, och jag öppnar ögonen. Känner hur svetten gjort lakanen klibbiga, och magen dånar efter frukost. Det är dags att gå upp.

Var plåga har sitt skri, och varje en av mina tio tår har ett eget soundtrack.

Ögonfransarna tovar samman och jag kan känna naglarna växa ända in ifrån ryggraden. Det är ett motstånd när jag rör mig, mina känslor är gjorta av sirap, de fastnar på väggen och jag måste tvätta händerna hela tiden.