& more music for psychotic lovers.

Det går en vandringsled mellan dina axelknölar. Jag följer den från A till B, förbi sjöarna och allt det mjuka. Jag lämnar fotspår efter mig, följer leverfläckarna för att hitta vägen. Jag balanserar försiktigt på det hårda, känner en lätt halkning under skorna. Du andas och jag känner hela min kropp spänna sig, marken skälver under mina fötter men allt jag kan tänka på är din utandningsluft. Den äter upp mig som molnen äter bergen, jag försvinner in i den fuktiga dimman och känner hur fötterna börjar halka. Värmen är klibbig och mina armar fastnar mot mina sidor, det skaver i armhålorna, jag kan se blodådrorna på mina händer bli allt tydligare. En lätt kittling under huden från mig själv, som en påminnelse om att jag är jag och just här. Skorna halkar allt mer, jag kryper ner på alla fyra. Känner din hud med mina händer, den skrovliga ytan, små ojämnheter som kommit allt eftersom tiden gått före mig. Jag rör mig försiktigt på alla fyra tills jag kan nå axelknölen med handen. Här är det kyligare, utandningen är borta och det blåser kallt och torrt. Värmen har gjort mig dåsig, jag lägger mig med kinden mot din kallfuktiga axelhud och känner hur vi långsamt får samma temperatur.