Utanför dörren gräver en man en grav. Solen ligger tungt på marken, ett tunt membran av sammet, värme, ett svart hål. Svetten rinner längs med mannens rygg, skinnet glänser i solen. Ryggen är krumm och jorden blir tyngre. Spaden skaver i hans händer, tjock läderhud.
Jag går fram till hålet och sätter mig på kanten, låter fötterna pendla fritt i luften. Jag tittar på mannen, lägger min hand på hans rygg. Känner fukten och värmen. Mannen stelnar till, slutar röra sig. Han sätter sig ner i graven, kryper in i skuggan, sen tittar han upp mot mig. Ler. I skuggan slutar hans hud att skina, han ser vanlig ut. Men varm. Jag reser mig upp och går in igen. Hem. Hämtar en karaff och fyller med vatten, tar med ett glas och går ner till mannen igen. Han är inte kvar. Jag ställer karaffen på kanten till hålet och går till skogen. När jag kommer hem på kvällen är hålet igenfyllt, han har ställt karaffen på trappen. Vattnet är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar